Ultra Trail du Mont Blanc – min resa runt berget

Alla som springer långt på stigen kommer förr eller senare att höra talas om Ultra Trail du Mont Blanc (UTMB), loppet som finns med på alla trail/ultra-löpares lista över drömlopp. Jag själv har drömt om att få springa loppet ända sedan jag tjänade mina första kvalificeringspoäng till loppet efter att ha sprungit Zugspitze med morbror-Mårten och Jonas 2013. Där blev jag frälst och fortsatte sedan min jakt på nya poäng under 2014 med genomförande av Transylvanien Trail Traverse och Sweden Sky Race 24 vilket innebar att jag kunde söka till UTMB redan 2015. Som dom flesta vet förivrade jag mig då något och fick en stressfraktur strax före loppet. Med god hjälp från sjukgymnast Conny kom jag dock på benen relativt fort och tack vare ett skadeintyg fick jag möjligheten att flytta fram starten till i år.

Med lite mindre träning än vad som i allmänhet rekomenderas till ett lopp med en sådan karaktär siktade jag ändå in mig på start med ett förvånansvärt bra självförtroende. Efter en lång väntan skulle jag nu äntligen få ge mig i kast med det prestigefyllda loppet som sträcker sig 170km runt Mont Blanc.

 

 

Start Chamonix

Med 2500 andra laddade löpare och en del av deras anhöriga hade jag klämt in mig bakom start/mål portalen på Place de I’Église i Chamonix. Jag stod ganska långt bak, hela vägen upp på trappan mot kyrkan där man fick en bra utblick över starten (här träffade jag av en slump kanadensaren Kevin som jag sprang med i Rumänien). Precis innan start bjöds det på någon konstig dans nere framför portalen, jag tror att det kan ha varit någon form av modern ballet. Den klassiska UTMB musiken som dom sedan spelade när startskottet gick gjorde dock mer för att höja stämningen. Det var trångt och det tog en bra stund innan man kom under själva portalen. Sen gick det inte direkt fort första biten heller men jag kände inte att jag behövde stressa utan tog det lugnt och inrättade mig i leden medans vi gjorde vårt bejublade uttåg ur Chamonix. Första biten fram till backen efter Les Houches flöt på bra eftersom att det var gott om plats och gick svagt utför. När första backen kom blev det dock smalt på sina ställen och det bildades köer, just då ångrade jag mig att jag inte ställt mig längre fram i starten men i efterhand var det nog bara bra att det gick lugnt i början. Köerna fortsatte även efter backen när man sprang ner i Saint Gervais och vidare mot Les Contamines och första riktiga kontrollen. Mellan Saint Gervais och Les Contamines gick det mycket mer uppför än jag hade förväntat mig, även fast jag hade ritat egna små höjprofiler som jag studerat noga på förhand för att inte bli överaskad av terrängen.

31,2km (4h 24min) Les Contamines

Jag hade plockat minst 300 placeringar sedan starten men anlände till Les Contamines drygt 20 minuter senare än jag hade tänkt, mycket tack vare köer och en del extra backar som jag inte hade räknat med. Det kändes ändå under kontroll och jag hade redan nu en bra buffert till reptiden. I kontrollen träffade jag mamma som hade med sig nytt vatten (med elektrolyt) och en del bars och gel att ha under natten. Nästa ställe som jag skulle få träffa mitt support team var inte förrän i Courmayeur efter knappt 80km så det gällde att fylla på med energi här. På vägen ut träffade jag också Adam och Fia som hejade för glatta livet, det gav mig en massa positiv energi inför nästa etapp upp mot Croix Bonhomme och vidare genom natten.

Första biten var ganska lättsprungen men det började så småningom att bli brantare och brantare. När man passerade kontrollen La Balme hade man tagit halva stigningen upp mot Croix Bonhomme. Det var här jag för första gången fick upp smaken för buljongsoppan, det tillsammans med apelsinklyftor skulle komma att bli min basföda under loppet. Efter en kort paus fortsatte jag uppför andra halvan av stigningen. När jag nådde toppen såg jag fram emot att få springa på lite ner mot Les Chapieux där man tappade 1000 höjdmeter, det gick riktigt bra och jag kände mig mycket starkare utför än vad jag gjort uppför. I Les Chapieux åt jag mer buljong och apelsiner, fick min packning kontrollerad för obligatorisk utrustning och fyllde på mina vätskeflaskor. Nu väntade en ny stigning på ca 1000 höjdmeter och en kortare på 500 innan den ökända nedförsbacken strax före Courmayeur. Det började ljusna igen när jag nådde första toppen, vilket var tur då den efterföljande utförslöpningen var rejält knixig. Vid botten fanns en ny kontroll (Lac Combal) där det intogs mer buljong och mer apelsinklyftor. Jag hade sprungit i t-shirt hela natten men det var först här som jag kände att det var lite småsvalt och dimmigt. Jag struntade dock i att ta på mig något mer utan fortsatte glatt uppför sista stigningen medveten om att jag skulle få möta min support i Courmayeur på andra sidan. I stigningen upp från Lac Combal möttes jag av loppets häftigaste vyer. Det som hade varit en tjock och kall dimma nere vid kontrollen förvandlades till ett fantastiskt hav av moln nere i dalen med en klarblå himmel över. Jag var tvungen att stanna och ta en bild med mobilen (enda gången under hela loppet) innan jag fortsatte vidare.

20160827_070937

Arrete du Mont-Favre… den enda bilden jag själv tog under loppet 

80km (14h 20min) Courmayeur

Sista backen ner mot Courmayeur var precis lika brant och jobbig som Vajin hade berättat och jag kom fram till kontrollen på skakiga ben efter att ha hängt på två spanjorer nerför. På vägen in i den stora sporthallen som fungerar som kontroll i Courmayeur fick jag en hejar-ramsa från Johnny Hällneby (Pace on Earth) innan jag hittade mamma med mina grejor. Vi bytte strumpor och punkterade en blåsa. Därefter intogs det ytterliggare buljong med några apelsiner till innan jag gav mig iväg… det låter som att det gick fort men det tog 38 minuter.

Efter Courmayeur kom en seg stigning upp mot Refugio Bertone, denna hade vi rekat förra året så jag visste iallafall vad jag gav mig in på. Halvvägs upp träffade jag Adam och Fia som tagit sig dit för att heja och få sig lite egen motion. Resten av backen upp gick jag sedan med en amerikan som gjort 17 andra 100 miles lopp… han rekommenderade Western States och H.U.R.T 100 på Hawaii 😉

 

Vid Refugio Bertone kom jag sedan ikapp Robert från Sverige som gärna ville sällskapa, det var perfekt eftersom att jag hade en lite sämmre period och behövde piggas upp. Så Robert (från göteborg?) snackade och jag lyssnade medans vi sparng i ett hyffsat tempo på den relativt lättsprungna biten fram till stigningen upp mot Grand Col Ferret (101km). Jag fick lära mig mycket om Robert som hade haft höga abitioner men fått ta ett steg tillbaka på grund av att han tålde den höga höjden dåligt, jag fick lära mig om hans familj, hans jobb och hans målsättningar, hans upplevelser, hans vänner och en hel del om Sondre Amdahl (hans coach). Även om det var Robert som skötte snacket så fick jag uppfattningen av att vi drog god nytta av varandra så det kändes inte som att jag försinkade honom på något vis. När jag var piggast kunde jag hålla uppe tempot och när Robert var piggast skötte han drag jobbet. Upp mot Grand Col Ferret kände jag mig ganska pigg och även utför mot La Foly gick det bra. Strax före La Fouly tog det dock stopp då vi beräknat avståndet fel och jag blev låg på energi, här tvingades vi gå en bit på ett onödigt lättsprunget ställe, medans jag pregade i mig en bar för att få lite ny energi. Framme i La Fouly försökte jag dricka lite coca cola som brukar funka bra som en boost men ve och fasa den schweiziska coca colan smakade inte alls som den svenska och var en total flopp.

Vi krigade vidare mot Champex- Lac där jag skulle få träffa min support igen. Här någonstanns blev vi passerade av den legendariske “Björnmannen”(Andrei-Gratian(?)), från Rumänen som flydde från en björn året som jag sprang TTT i Rumänien och sedan kom tillbaka och vann året efter. Även till Champex- Lac blev jag lite besviken över distansen då Robert till en början sa att det var 8km dit men efter ett tag korrigerade detta till 14km, vilket just där och då känndes ganska långt. Sen ville aldrig sista backen upp mot kontrollen ta slut… men när den väl gjode det blev jag glad igen när Adam, Fia och mamma väntade på toppen.

125,9km (25h 18min) Champex-Lac

Vi fyllde på med ny buljong, några apelsinklyftor och drack lite medhavd svensk havredryck innan vi begav oss iväg igen i den vackra skymmningen…

…muller… muller… muuuuuller…

… då drog det plötsligt in mörka moln från ingenstanns, det började åska så att marken skakde och regna kraftigt. Vi fortsatte ner genom skogen, fick sällskap av en skärrad Hong Kongare och en ännu mer skärrad man av annan, mindre engelsktalande, nationalitet. Dom två tillsammans med Robert började att diskutera om inte man borde kontakta tävlingsledningen för att fråga om inte loppet skulle ställas in (!)… det tyckte jag lät som en oerhört dum idé, jag som trivdes ganska bra med åskan och uppskattar lite äventyr. Jag försökte med att flika in att det säkert var lugnt när vi var i skogen och att det definitivt skulle dra förbi ganska fort. Robert nöjde sig med att kontakta “coach Sondre” som tack och lov hade samma inställning som jag.

Efter ett tag började det dock regna mer och vi var tvugna att ta på oss regnbyxor, strax därefter kom vi ut på ett öppet område där det blåste rejält och det kändes som att det var viktigt att få på sig mer kläder. Vi spanade in ett litet hus på berget där det eventuellt kunde finnas lite skydd. Vi såg två italienare som redan börjat undersöka om det möjligen gick att ta sig in i huset (?) den ena italienaren gick fram till ett litet uthus där han fick upp dörren och vinkade in oss. När vi kom in upptäckte vi att det redan satt 4 italienare insvepta i sina foliefiltar i det lilla vedskjulet. Snart kom det också fler, först två män, varav den ena kan ha varit en norman och därefter, till italienarnas förtjusning, 3 tjejer. Nu började det bli ganska fullt i det lilla skjulet och någon av italienarna hade börjat snarka så när vi fått på oss torra kläder beslutade jag och Robert oss för att fortsätta mot nästa kontroll som inte kunde vara så långt borta.

142km (30h 39min) Trient

Det ihållande regnet gjorde marken lerig och hal vilket inte sammanföll alls bra med att jag bytt mina Hoka Challenger ATR på förra kontrollen till ett par visserligen sköna, men inte alls lämpade Hoka Huaka. Som tur var passerade vi Mamma, Adam och Fia vid Col de Forclaz ett par kilometer innan kontrollen vid Trient där jag kunde göra ett nytt skobyte. Jag klarade mig hyffsat bra på mina asfaltsskor fram till sista lerbacken ner i byn där jag gjorde en praktvurpa och gled ett par meter i sörjan. Ingen skada skedd men det kändes bra att byta tillbaka till ett par trail skor som mamma hunnit plockat fram efter det.

När jag hade studerat höjdprofilen på förhand hade dom tre sista topparna sett ganska fjuttiga ut, nu var en avklarad och bara två kvar men jag hade börjat inse att sista biten inte skulle bli någon “walk in the park”. Den första av dessa två toppar låg nu mellan oss och sista större kontrollen (Vallorcine) där jag skulle få träffa min support. Det var bara 10 km till Vallorcine men vägen dit började omgående med en brant stigning på 700 höjdmeter, jag kommer inte ihåg mycket av den backen utan gick bara bakom Robert som i trans. Jag somnade till någon gång fast att jag höll mig i rörelse och tänkte på Rune Larsson som sagt att man kan gå och halvsova i kanten på en väg. Flera gånger snubblade jag till men med stavarnas hjälp lyckades jag hålla mig på benen. Jag försökte med allt för att få lite mer energi i kroppen, jag försökte prata, äta gels, dricka äcklig icke-svensk coca cola och spruta kallt vatten i huvudet. Räddningen kom plötsligt av att vi nådde toppen och kunde börja springa utför igen. Direkt piggnade jag till och kunde öka tempot ner för berget mot Vallorcine. Det som jag på förhand trott skulle bli det jobbigast hade under hela loppet visat sig vara min starka sida. När jag kände mig trött uppför både mentalt och fysisk fanns det alltid en nerförsbacke därefter att plocka placeringar och piggna till i.

152,6km (33h 50min) Vallorcine

I Vallorcine möttes jag och Robert för sista gången av Mamma, Fia och Adam innan målgången i Chamonix. Här hittade vi också den andra juniorkillen som jag växlat ledningen fram och tillbaka med under natten. Han såg sliten ut och jag förstod att jag hade goda chanser att slå honom. Han lämnade dock kontrollen före mig och Robert som ändå inte dröjde kvar särskilt länge. Nu låg det bara ett berg mellan oss och Chamonix, ett berg och 17 sega kilometer. Åter igen gick det i snigelfart uppför och vi blev passerade av fler än vad som känndes nödvändigt. Likt förra backen var problemet sömnighet snarare än fysisk utmattning. Nu började det dock snart att ljusna vilket gav lite ny energi. Vi kom inte ikapp den andra juniorkillen förrän precis på krönet, där vi sprang förbi när han satt och fikade. Vi fick då en stor lucka som växte till ca 1.5 timme nerför sista backen mot Chamonix… inte för att vi sprang superfort utan förmodligen för att han sprang superlångsamt. Nerför sista backen kände jag mig pigg och fick upp Roberts tempo något så att vi kunde springa om en del personer precis som i tidigare nedförsbackar.

170km (38h 55min) Chamonix 

Strax före klockan 09.00 på söndagsmorgonen sprang vi in genom Chamonix små gator med sikte på målportalen framför kyrkan där supporten väntde. På vägen hejade en och annan frukost ätande åskådare, funktionär eller medlöpare men i stort så var det ganska tomt längs gatorna. När vi svängde runt hörnet mot mål möttes vi ändå av jubel när vi spänstigt joggade sista biten på vår resa runt berget.

Nu skulle det kramas och tas bilder, det skulle gås till någon särskild webkamera för att vinka till småkusiner och det skulle hämtas ut en finisher väst. Sen skulle det duschas, dräneras blåsor och ätas lunch. Därefter åts det glass i skuggan bakom kyrkan, innan det till sist väntades prisutdelning… jag hade nämligen fått sms från UTMB att jag skulle infinna mig vid cermonin kl 16.00.

Det hela inleddes med ett evigt tackande av olika viktiga personer och sponsorer… detta pågick så länge (kan ha varit 5min) att jag somnade där jag satt och väntade. Jag vaknade först när dom ropade upp mitt namn och det var tur för det hade varit trist att missa möjligheten att få ta emot sitt pris på torget i Chamonix framför så mycket publik, media och förebilder… Det enda negativa var att jag påvägen tillbaka genom publiken sen fick kindpussa en och annan fransk tant.

 

57c18018032ee

Jag vill tacka mina sponsorer: Mamma, Compressport Sverige, Hoka One One Skandinavien och Gaia Sport Sverige.

Jag vill också tacka alla som hejat på mig hemifrån, jag blir så glad!

Extra stort tack till Mamma, Adam och Fia som följde med och var det bästa support teamet som man hade kunnat önska sig!

…och till er som var oroliga för att jag skulle vara nöjd nu kan jag trösta med att detta bara var början, det finns så mycket mer att hitta på: Hong Kong 100, WS100, Hardrock, Fat Dog 100, Transalpine, Leadville, West Higland Way, Bob Graham, Dragonsback, Grönabandet, GAX, Northburn 100, Kullamannen 100, Coast to Coast, Charity Trail, Eiger, Lavaredo, Tarawera, Ehunmilak… osv, om man får drömma! 🙂

Nu ser jag fram emot att eventuellt tappa en eller två tånaglar för första gången… det ska bli spännande!

Alla bilder är tagna av Fia och/eller Adam
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s